Förlossningsberättelse

Allt började runt 12-tiden vid middagstid 24:e oktober.. Jag satt vid köksbordet med pappa, grannen Hasse och Kamal. Jag kände att jag hade ont långt ner i ryggen, men det var inget jag reagerade på, för jag hade kännt så innan, så jag ignorerade det och trodde att det skulle ge med sig, som det gjort så många gånger innan.. Men dagen gick och det ville inte gå över. Jag vägrade inse att det var förlossningen som hade startat. Vid 5-tiden åkte jag hem till mamma, för pappa var orolig och tyckte att det var bäst att jag var där, eftersom mamma visste "hur det skulle kännas." Mamma bad mig gå och duscha och det gjorde jag, men inte fan hjälpte det.. Jag ville inte visa hur ont jag hade heller så jag försökte hålla masken. jag stod där i duschen tills varmvattnet var slut, och det kan jag lova, att när jag skulle ta på mig kläderna igen, så kämpade jag som en idiot, för det är inte lätt att ha så ont att man inte kan tänka på något annat men endå försöka ta på sig kläderna. Vid kl 7 ringde jag in till förlossningen och frågade vad jag skulle göra. Om jag skulle komma in? Som svar fick jag- "Nejmen, det är bra att du är hemma så länge du kan, och vad jag kan höra så kan du prata normalt, så ta 2 panodil och gå och sov eller vila. Ring igen när det blir outhärdligt." jag tog 2 panodil och det hjälpte i ungefär en timme. Jag låg där i mammas soffa och ville inte erkänna att jag ville åka in, så jag åkte hem igen runt 10-tiden på kvällen. När jag kom hem satte jag mig i badkaret och fortsatte hoppas att det skulle gå över. Men sen kom Kamal in i badrummet och var tvungen att hjälpa mig upp ur badkaret.. haha! Sen skulle jag gå och lägga mig ett tag, men då började jag att spy istället. Haha, då tänkte jag "då är det ju magsjuka jag har!" Haha, men vid 1-tiden på natten orkade jag inte mer, så då bad jag om att få komma in på förlossningen. Då fick jag som svar: "Ja, du är välkommen, men försök att stanna hemma så länge du bara kan!" Jag slängde mig i bilen och hade med mig en påse att kräkas i. Vägen till Halmstad har ALDRIG känts så lång! Men till slut var vi framme och blev välkomnade av en barnmorska som tog in mig till ett förlossningsrum. Jag blev undersökt med CTG, som mäter värkarna och barnets hjärtljud. Efter ca 20 minuter blev jag undersökt. barnmorskan bara tittade på mig och skrattade. "Du är öppen 9 cm, du har lurat oss, det blir bebis inatt!" Jag blev helt chockad.. var det såhär enkelt? Hon frågade om jag ville ha lustgas och jag sa att jag klarar mig bra, men hon lyckades övertala mig till att ta den. Kamal ville att jag skulle "ta all bedövning som gick att få" men dem sa att jag skulle klara mig med lustgas. Sen fick jag stå upp för att bebisen skulle sjunka ner. Allt vi väntade på var egentligen bara att vattnet skulle gå, men det gjorde det aldrig så dem fick ta hål på hinnorna. kändes typ inget, fast jag hade varit jätterädd att det skulle göra ont. Efter det blev värkarna allt starkare och jag kunde inte låta bli att gapa och skrika och aja mig.. Jag minns inte så mycket, för lustgasen gjorde mig helt yr och värkarna gjorde så ont så man koncentrerade sig så mycket på vad man skulle göra. Innan jag visste ordet av var det dags att börja krysta. Och hur fan gjorde man det då? Jag försökte luras först och sa att jag hjälpte till och tryckte på, även om jag inte gjorde det. Det märkte dem.. "Men ida, det gör inte mindre ont för att du inte trycker på." Jag gav det några försök och efter ett tag var det som en reflex. Det gick liksom inte hålla emot när det kom en värk. Efter ett tag blev jag otålig och arg för att det inte kom någon bebis. Då minns jag att jag sa " Jag skiter i dethär, jag vill hem nu, det händer ju ingenting!!!" Men då frågade en barnmorska om jag ville känna på huvudet. När jag fick känna det så vill jag lova att jag fick nya krafter! jag jobbade på, och krystade på och SEN gjorde jag ett misstag.. jag tittade ner. "ÅH, SHIT, hur fan ser jag ut?" och blev livrädd att jag typ skulle gå sönder. det var en hemsk känsla. Det brände och sved och det gick liksom inte pausa från smärtan. Sen när det var som värst så sket jag i vilket, det fanns ju ingen återvändo nu, då sa jag bara " Nu jävlar ska hon ut!" och ut kom hon, min lilla prinsessa! Som hon skrek, och så glad jag var! Jag kan fortfarande inte fatta hur jag fick ut henne, en 3885 g bebis. Det är nästan 4 kg, mina vänner. Det ni!

Sibell Evelina Jasmine Hansson

3885 g

50 cm

2009-10-25

kl 05:14